Min gamla favorit fortsätter att leverera. Än en gång lyckas han med en toppenlåt och jag är helt fast. Egentligen är det här inte riktigt min musikstil, men jag säger som låttiteln: I'm in love. Tror inte jag kan sluta vara Ola-nörd riktigt än, kanske inte någonsin...

Måste erkänna att jag saknar mitt nörderi en smula. Saknar den glädjen han förmedlade från scenen varje gång. Vilken känsla!

http://swedishstereo.blogspot.se/2012/04/ola-im-in-love.html
ca 45.30.

 

Hoppträningen i Torsdag gick  U S E L T. Thor kändes fin och mjuk på marken, men så fort något med bommar kom in i bilden blev det bara pannkaka av allting. Fick inget tryck alls i galoppen, inte ens i form av det där jobbiga springandet som kommer när han blir lite taggad. Inte ett enda språng blev bra och jag fick honom inte runt innerskänkeln alls. Efter träningen berättade Magnus att han inte vart helt fräsch på handikappridningen tidigare samma dag, vilket antagligen bidrog till att han kändes helt död i hoppningen. Hoppas verkligen att det bara var något tillfälligt, orkar verkligen inte med mer krångel med alla dessa skador nu.

Insåg även att jag inte tycker det är ett dugg kul att hoppa längre. Senaste gångerna har jag bara tyckt att hindrena varit ivägen, helt onödiga. Det är varken roligt eller lite småläskigt längre, hoppningen ger mig ingenting just nu.  Egentligen är det ju hoppningen jag brinner för, Funderar allvarligt på att lägga av. Inte för alltid såklart, men ett tag. Dressyr tycker jag helt plötsligt är det roligaste som finns. Kanske borde jag kolla om det finns någon ledig plats i dressyrspecialen istället? 

 
Min stjärna och jag, Pyttet och Emmeli för ungefär ett år sedan. 

Precis hemkommen från ridskolan. Markarbete stod på schemat och denna gång fick jag rida Kasper. Har inte ridit denna häst på säkert ett par år och vi har aldrig riktigt kommit överens. Hade inga höga förväntningar alls och tänkte bara att jag skulle göra mitt bästa och inte tappa tålamodet om något inte fungerade. Helt otroligt, det gick faktiskt bra! Visst, han var spänd, pigg pigg pigg och jag fick inte riktigt igenom vänstersidan. Utöver det tycker jag dock att det gick riktigt bra!

Igår följde jag med Jossan till ett stall en bit härifrån. Där fick jag rida ett superfint sto, Urban kallas hon. Verkligen helt fantastisk häst, välriden och hur trevlig som helst! Att få chansen att rida så pass fina hästar är underbart och ager verkligen inspiration.


Söt bild på Kasper och min fina bästa vän.



Nu- tal till sv-nationella ska skrivas. Jippiie.

På dagens ridpass fick jag rida en relativt ny ponny, nämligen 6 åriga c-ponnyn Calle QLA. För att vara första gången tycker jag det gick riktigt bra, långt över mina förväntningar faktiskt! Visst vinglade det en del och formen var inte alltid helt 100, men jag tycker ändå att vi fick till en ganska bra känsla och att han kändes hyfsat lösgjord. Han verkade tycka att det var minst lika roligt som jag och var så positiv så. Att döma av vad andra sagt om ponnyn trodde jag inte att han skulle var något för mig, men han var faktiskt jättemysig!! Åååh vad jag tycker om att rida småponnysar!


Bild från kopingsridklubb.se  

Planerar inför mitt tal till muntliga nationella provet i svenska B som kommer att handla om kroppsideal och hur välmenande ord faktiskt orsaka mer skada än nytta. Överallt kan man läsa om hur det trådsmala kroppsidealet som härjade för ett par år sedan , säkert till viss del nu också, är fel fel fel och mycket vackrare det är med kurvor. Tanken är god, man vill komma åt en mer hälsosam syn på det här med kroppar och skönhet och minska problem som ätstörningar och liknande, man vill ge en mer hälsosam syn på skönheten. Toppen, jag håller med om att hälsa absolut ska ha ett spel med i det hela och det är jättebra att även något grövre kroppar blivit accepterade. Dock tycker jag att det hela någonstans gått åt lite fel håll. Rollerna har blivit ombytta, tjockisarna är de nya benranglen och benranglen är de nya tjockisarna. Är man smal duger man helt plötsligt inte längre. Istället anses man ha en osund syn på sin egen kropp. Det är nästan så att man anses vara en sämre människa för att man saknar de där extrakilona. 

Jag har alltid varit väldigt smal. Och då menar jag väldigt smal. När jag ser bilder från när jag var yngre förstår jag varför folk reagerade, jag var verkligen i tunnaste laget. Armar och ben var som pinnar och revbenen var inte direkt osynliga. Var och varannan dag fick jag höra att jag var på tok för smal och att jag borde se till att lägga på mig ett par kilo. Jag försökte verkligen, jag betydligt mycket mer än vad som egentligen fick plats i min mage och jag försökte till och med vräka i mig en massa onyttigheter i hopp om att gå upp i vikt. Ingenting fungerade. När jag var riktigt liten blev jag mutad med guldtior för att jag skulle äta vad de ansåg vara en normal portrion för ett barn i min ålder. Allt detta tjat om att min vikt, eller avsaknad av vikt rättare sagt, har resulterat i att jag känt mig oduglig just för att jag är smal. Under hela mitt liv har jag haft en känsla av att jag inte är tillräckligt bra bara för att jag vägt några kilo mindre än alla andra och jag har på riktigt trott att folk tyckt att var en sämre människa just på grund av detta.

Idag väger jag mer än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag är fortfarande väldigt smal, att hitta jeans i en tillräckligt liten storlek kan ibland vara en omöjlighet till exempel. Allt är för stort. Egentligen är jag nog ändå ganska nöjd med min vikt och storlek, det här är vad som känns normalt för mig, men såklart finns känslan av att inte duga kvar. Den känslan spökar i mitt huvud och var gång jag ser mig själv i spegeln säger den åt mig att jag är onormal. Är det vad jag är? Det "hälsosamma" skönhetsidealet tillåter mig i alla fall inte att tro något annat och mitt BMI (ja, jag är fullt medveten om att man inte ska stirra sig blind på BMI) säger åt mig att jag inte bör vara nöjd över den jag är.

Det är inte fel att vara smal, inte heller att vara kurvig, så länge man mår bra, trivs med sig själv och inte har en vikt som på något sätt är sjuklig. Det är min åsikt, önskar att det kunde fungera så i verkliga livet också.

 

05.20 imorse stod jag ute och väntade på Emma och su madre. Kändes omänskligt att behöva gå upp så pass tidigt, på ett lov dessutom. Vi svängde förbi stallet, fixade och packade och slängde in hästen i transporten. En timme senare brummade vi iväg mot Fagersta. Emma och Doris hoppade en LD jättefin felfri runda och jag agerade hästskötare (eller rättare sagt, Emma-skötare). Därefter återvände vi till ridskolan och fixade allt som skulle fixas. Hemma innan lunch och herregud vad mycket som har hunnits med. En hel dags aktiviteter innan halv ett typ. Effektivt ska det vara!